Åh, herregud vilken filmkväll det blev... Inte riktigt som jag hade planerat och trott! Den här filmen hittade vi när vi tappert skulle försöka hitta något till söndagkvällen. På tv kan vi ju inte kolla för vi har redan sett alla Wallanderfilmer. Puh, det var en film som hamnar högt på min topplista! Den tog fullständigt musten ur mig och jag har inte blivit mig själv ännu... Tårarna kom och inte så där en liten tår som rinner ner på kinden utan jag hulkade och kände att jag fick andas tungt för att överhuvudtaget hantera situationen... Min man flyttade närmare och höll mig i handen, fint. Se den! Karin, du får ladda med näsdukar med tanke på min reaktion...
Den ger så många tankar kring det dyrbara liv vi lever, ta vara på varenda sekund och visa dem du älskar att du verkligen älskar dem! Man vet aldrig hur det blir i morgon och vilka svårigheter vi kanske måste ta oss igenom. Den här mannen förlorar hela sin familj i 11 september och för mig för det tankarna till alla som förlorade sin familj i Tsunamin. Hur överlever man? Det går olika för olika personer och den här filmen skildrar ett öde. Jag har överlevt en tradegi tillsammans med min man, det är fantastiskt! Jag glömmer att uppskatta det som världens bästa gåva. Jag älskar dig Kenneth!
Nu måste jag nog gå och försöka sova och hämta ny kraft!
1 kommentar:
Då förstår du hur jag har det typ varje dag när tårarna rinner. I går senast när Theo skulle sova så var det något på TV om tre mammor som förlorat sina män. När Rickard kom ut från Theos rum så undrade han om jag var ledsen och gråtit. "Nä, det är inget speciellt" klämde jag ur mig och böt kanal. Han tycker jag är hopplös... :-(
Då vet jag vad vi ska hyra nästa gång. Egentligen vet jag inte varför jag ska utsätta mig för det men jag kan inte låta bli.
Skicka en kommentar